Min Maraton karriär var kort men intensiv.
Jag hade sprungit en del Kanonlopp när jag var 15-16 år, på hyfsade tider. Jag sprang runt Geta ganska ofta tillsammans med Roger Söderström eller själv. Det är en sträcka på 15 km. Vi fick kämpa för att komma under 1 timme, men det lyckades emellanåt.
När jag var 17 år körde jag omkull med min motorcykel och krossade knäskålen. Läkaren sade att jag fick förbereda mig på att min idrottskarriär var över. En kombination av en skicklig kirurg och bra läkkött och att jag inte ville sluta idrotta gjorde att jag snabbt kom tillbaka.
Till mina Maraton erfarenheter.
Pinnacle
Det var den 29 oktober 1983, vi sitter och spelar kort hos Kent Granqvist och det blev sent som det oftast blev. Förmodligen spelade vi Pinnacle. När vi sedan tog en liten kaffepaus vid midnatt och jag läser tidningen och bläddrar bland sportsidorna var den någon som noterade att Åland Marathon är följande morgon. Då tog jag upp min favorittes att man kan göra det mesta, bara man har rätt inställning. Då blev man förstås utmanad att jag skulle bevisa det genom att ställa upp i Åland Maraton nästa morgon.
Ung och dum som man är, antog man det och stod på Idrottsparken några timmar senare. Innan vi skulle starta kom Christer Carlsson som har sprungit antal Maraton och småprata med mig. Han undrade på vilket sätt jag hade laddat upp för loppet. Han tänkte antagligen att han skulle få höra hur stor träningsdos jag hade bakom mig och vilka typer av kolhydrater och liknande jag hade petat i mig för att komma i bra form.
När jag sedan svarade – att jag inte hade löptränat sedan jag var 16 år och hade bestämt mig natten före att deltaga, när vi hade spelat kort.
Skakade han på huvudet och sade att det finns ingen chans att jag kommer i mål. Det blev bra tändvätska för mig.
Loppet började. På den tiden spang man fram och tillbaka till Kattby (Hammarland). Min taktik var att ta det i etapper. Det vill säga att jag såg framåt en punkt och tänkte att så långt skall jag komma. När jag kom till den punkten flytta jag fram punkten till nästa vägkrök eller liknande. Jag sprang i min egen takt och det var inte speciellt många deltagare med, så man var ganska ensam. På nåt sätt kom jag till Kattby och det var det längsta jag hade sprungit mitt liv (ungefär 22 km), Kanonloppet är ca 20km. Nåväl det var bara att bita ihop och springa tillbaka samma väg. När jag närmar mig Idrottsparken så ser jag ryggtavlan på en löpare framför mig och är det inte – Jo det är Christer Carlsson.
Jag tar fram mina sista krafter och försöker spurta fast honom och jag fick upp tempot en hel del, men han anade väl ugglor i mossen, för han vänd sig om och ökade farten han också. Jag lyckades inte passera honom, men han var väl ändå inte riktigt nöjd i och med att jag bara kom några steg bakom honom. Min sluttid blev 3.37.18, så jag höll just över 5 minuter per km. Med den tiden fick jag ålders rekordet för 19-åringar på Åland.
Mitt andra maraton lopp.
Interrailpass 1984
Jag fick blodad tand och planerade in ett Maraton lopp till följande vår i Paris, medans jag fortfarande skulle vara en 19 åring.
Det var alltså våren 1984, samma år som jag skrev studenten. Det var mycket populärt att tågluffa efter att man hade skrivit studenten. Jag reste ner med två klasskompisar Eva Wickström och Emmi Eriksson. Huvudmålet för vår resa var Pelekas på ön Korfu i Grekland. När vi hade kommit dit tog vi in på Hotel Alexandros (som jag kom att åter besöka vid senare resor). Det vi gjorde vara att gå till stranden, slappa och ha skoj på kvällarna. Det som dock skall erkännas var att stigen ner till stranden var ganska bra träning.
Nåväl efter en vecka startade jag min egen resa till Paris för att deltaga i Paris Maraton den 12 maj, 2 dagar före min födelsedag. Jag kom upp dagen före den 11 maj. Försökte hitta någonstans att sova, men hittade inget hotell/vandrarhem i min prisklass som var öppet. Sitter på en uteservering, när plötsligt en man kommer fram och började diskutera med mig. Det visade sig var en amerikansk lärare som jobbade i Paris och när han fick höra min historia om jag skulle vara med i Paris Maraton, så förbarma han sig över mig och jag fick sova över i hans lägenhet.
Dags för loppet.
Paris Maraton 12.5.1984
Man kan lugnt säga att kontrasterna med Åland Maraton var stora. Det var över 15 000 deltagare med. I och med att jag hade anmält mig sent fick jag starta långt bak i startledet. Det var riktigt trångt och det tog mig 5 minuter att passera startlinjen. Min målsättning var att komma under 5 minuter per km. Det motsvarar en tid på 3 timmar och lite över 30 minuter. Jag blev ganska stressad när jag hade tappat 5 minuter redan, så jag sprang med ganska högt tempo. När jag hade sprungit 5 km fick jag nästa chock, jag låg ytterligare 5 minuter efter tidsplanen, när jag tittade på officiella tidtagning. (Efteråt fick jag vet att det var elitlöparnas tidtagning och de hade startat fem minuter tidigare än alla andra.)
Nu var goda råd dyra, så min taktik blev att springa förbi alla med en grön skjorta och det fanns en hel del av den varan, så jag fick upp farten väldigt bra….
Allt gick bra tills vi började springa på kullerstens gator, då hamnade jag in i den beryktade väggen, vid ca 32 km. Jag stannade vid ett massörs-tält och fick massage. Det gjorde att man kom några km, sedan var det bara att upprepa proceduren.
När det var 2 km kvar tänkte jag ge upp, men då var det en söt tjej i publiken som gav mig uppmuntran och då fick man en sista injektion som gjorde att jag ”spurtade” ända fram till mål. Det var åtminstone som det kändes, men den sista biten tog mig 14 minuter.
Sluttiden i loppet blev 3.27.40 och jag fick placering 2370, så jag klarade mitt mål trots allt. Och mig veterligen är det fortfarande 19 års rekord för Maraton på Åland. När loppet var klart, duschade jag, sov och tog första bästa tåg för att ta mig ner tillbaka till Pelekas för att fira min födelsedag med Eva och Emmi och de andra bekanta som man hade fått där.
Många år senare.
Janne Holmén
I mitt arbete träffade Janne Holmen, vi diskuterade eventuellt sponsor samarbete. När vi började närma oss slutet på mötet, slog det mig att jag har ett maraton rekord som den dåvarande Europa mästaren i Maraton inte kunde slå.
Jag kunde inte låta bli att säga till honom – Föresten har jag ett Åländskt Maraton rekord som du inte kan slå. Han tittade på mig och trodde att jag drev med honom. När jag sedan förklarade så erkände han med en glad min att det var sant.
